Precis som andra aktörer i samhället har skolan ett stort och viktigt samhälls-ansvar. Projektet Träffpunkten har utvecklats med den utgångspunkten att skolan ska delta i samhället och främja medmänsklighet mellan två grupper som har mycket att ge varandra, men som vanligtvis inte har så många berörings-punkter. VRG Odenplan tilldelades våren 2004 ett hedersomnämnande från Emerichfonden (Fonden Mot Våld För Medmänsklighet) för Träffpunkten.
Träffpunkten startade år 2002 och sedan dess har ett stort antal äldre fått besök av VRG-elever. Vi samarbetar med Väderkvarnens äldreboende, Kattrumpstullens äldreboende och Drottninggatans öppna hemvård, vilket innebär att de äldre bor i närheten av skolan.
När man går i årskurs tre har man som elev möjlighet att välja att vara med på Träffpunkten. Man går i sällskap med en annan elev och besöker en äldre under en termin, ungefär varannan vecka.
Träffpunkten är inte en betygsgrundande kurs, utan varje elev får ett intyg som berättar om projektet. Intyget är värdefullt exempelvis om man vill studera vid ett universitet utomlands, där samhällsaktiviteter av det här slaget är vanliga.
Här följer en uppsats skriven av en före detta elev på VRG Odenplan som gick ut våren 2003.
Det hela började för två-tre månader sedan, då jag och de andra som går VRG med inriktning på samhällskunskap, var på introduktion på Väderkvarnens äldreboende. Men egentligen började det ännu tidigare för mig. Jag hade hört redan innan jag började på VRG att man varannan fredag skulle besöka ”gubbar och tanter” som jag då kallade dem. Det kändes helt värdelöst; vad skulle jag göra där, varför skulle just vi gå dit? Frågorna var många och om jag ska vara helt ärlig var det med en negativ inställning jag for dit. Men så fel jag hade.
Ovanför Kungsgatan lever ”patienterna” eller ”de boende” på Väderkvarnen ett skyddat och isolerat liv. Vissa av de boende har ingen kontakt med världen utanför. Många är sjuka och kan inte ta vara på sig själva. De lever alla ett liv vi unga inte kan föreställa oss; de kan inte längre själva bestämma över sina liv. När man är så sjuk och gammal trodde jag inte det fanns så mycket livsglädje kvar. Det var dock innan jag träffade Asta (fingerat namn). Hon är den tant jag och Greta har besökt under hösten. Hon är inte bara den vi har haft djupa samtal med, Asta är också den som har lärt mig mest om livet det senaste halvåret.
Första gången vi träffade Asta talade vi mest om varför vi var där, hur vi hade det i våra liv och hur hennes liv på Väderkvarnen ser ut, men ju fler gånger vi var där desto djupare blev våra samtal. Min negativa känsla försvann redan första gången vi var där, första gången vi klev in i hennes våning och såg hur hennes ögon fylldes med glädje och första gången jag tog hissen ner för att lämna henne ensam kvar framför TV:n. Egentligen hjälpte vi henne inte med något speciellt, vi var bara där och satt och pratade. Ibland vattnade vi hennes blommor eller hjälpte henne med någon liten sak. Efter varje gång det hände sa hon alltid tack och jag och Greta svarade alltid med ”det var så lite” och hon påpekade då alltid ”det är det lilla man uppskattar”, Om hon bara visste hur rätt hon har, bara det lilla hon har gett mig genom att berätta om sitt liv har gett mig så mycket och det är något jag aldrig kommer att glömma.
Vi pratade någon gång efter ett besök på Väderkvarnen om hur vissa av de boende tyckte att livet var ganska färdigt. Många var oroliga inför döden och gnistan i ögonen hade försvunnit. Detta var dock inte alls den uppfattning jag fått av Asta. Kanske hade hennes livsglädje brunnit ut, men den hade blivit ersatt av en annan glädje. Tittar man in i hennes ögon ser man en eld som brinner för allt hon har uträttat i sitt liv, allt hon står för och för allt hon lämnar bakom sig. Sista gången jag var där kramade hon mig och med tårar i ögonen sa hon till mig att alltid stå för vad jag tycker och inte låta någon trycka ner mig. Och det viktigaste av allt: hon sa till mig att jag kan göra vad jag vill med mitt liv bara jag följer mitt hjärta. Jag grät när jag gick därifrån och jag vet nu att det inte var sista gången jag såg henne, inte sista gången jag tog hissen ner och definitivt inte sista gången jag kommer att gå gråtande därifrån. Asta har kommit att betyda något särskilt för mig.
Välkommen till Träffpunkten!